Bye bye carbs.
Herrugud. Jag har inte skrivit här på 8 månader. Trots det så har jag tydligen några som går in här varje dag, ledsen om jag gjort er besvikna med dålig uppdatering, ska försöka ta upp bloggen igen.
Mycket har hänt sedan dess. Jag har upplevt fruktansvärd olycka och fantastisk lycka. Jag har upptäckt,vad jag tror är, äkta kärlek och hur smärtsam den är. Jag är så kär att det gör ont i mig och jag är så paranoid över det att jag inte kan lita på att Han älskar mig tillbaka. Det gör ont att titta på honom och jag känner mig inte tillräcklig på något sätt. Flera gånger frågar jag mig om det verkligen är värt att vara med honom när det gör mig så olycklig. Varför kan jag inte bara lita på att älskar mig?
Mitt självhat tar kål på mig. Jag hatar min kropp mer än någonsin. Att ha pojkvän hjälper inte mig, det gör det värre. Jag älskar honom så mycket att jag skulle kunna göra vad som helst för att bli perfekt för honom. Jag läste igenom mina tidigare inlägg och det är skrattretande hur många gånger jag har skrivit "idag börjar allvaret". Jag slutade med stacker 7, men tog upp kuren igår igen. Jag ska göra ett till försök att nå lycka. Jag har börjat kolla på bilder från sommaren 2009, då jag vägde runt 53 kilo, och jag var vältränad. Det är långt ifrån hur jag ser ut nu. Jag vågar inte ens väga mig. Det enda jag vet är att jeans som passade när jag vägde 60 kilo är nu för tighta..
Jag tänkte testa no carbs-metoden i två veckor och se hur det går. En av mina vänner gick ner jätte mycket förra året och hon åt inga kolhydrater what so ever. På det ska jag ta 4 stackers/dag, mest för att jag vill ta slut på dem och för att jag behöver energi.
Idag har jag ätit en omelette med ett och ett halvt ägg, svamp, bacon, permesan och tomater. Drack några klunkar juice för att svälja tabletterna.
Jag önskar mig själv lycka till, jag behöver all lycka jag kan få.
Mycket har hänt sedan dess. Jag har upplevt fruktansvärd olycka och fantastisk lycka. Jag har upptäckt,vad jag tror är, äkta kärlek och hur smärtsam den är. Jag är så kär att det gör ont i mig och jag är så paranoid över det att jag inte kan lita på att Han älskar mig tillbaka. Det gör ont att titta på honom och jag känner mig inte tillräcklig på något sätt. Flera gånger frågar jag mig om det verkligen är värt att vara med honom när det gör mig så olycklig. Varför kan jag inte bara lita på att älskar mig?
Mitt självhat tar kål på mig. Jag hatar min kropp mer än någonsin. Att ha pojkvän hjälper inte mig, det gör det värre. Jag älskar honom så mycket att jag skulle kunna göra vad som helst för att bli perfekt för honom. Jag läste igenom mina tidigare inlägg och det är skrattretande hur många gånger jag har skrivit "idag börjar allvaret". Jag slutade med stacker 7, men tog upp kuren igår igen. Jag ska göra ett till försök att nå lycka. Jag har börjat kolla på bilder från sommaren 2009, då jag vägde runt 53 kilo, och jag var vältränad. Det är långt ifrån hur jag ser ut nu. Jag vågar inte ens väga mig. Det enda jag vet är att jeans som passade när jag vägde 60 kilo är nu för tighta..
Jag tänkte testa no carbs-metoden i två veckor och se hur det går. En av mina vänner gick ner jätte mycket förra året och hon åt inga kolhydrater what so ever. På det ska jag ta 4 stackers/dag, mest för att jag vill ta slut på dem och för att jag behöver energi.
Idag har jag ätit en omelette med ett och ett halvt ägg, svamp, bacon, permesan och tomater. Drack några klunkar juice för att svälja tabletterna.
Jag önskar mig själv lycka till, jag behöver all lycka jag kan få.
